På väg

Efter första semesterdagen som tillbringades på stranden i solen i Sverige var det dags att ta oss till farmor och farfar i Marocko. Kvällen innan hade bestått i att se till att allt var packat och att allt annat som inte kunde packas ner förrän morgonen var förberett. Jag fick sätta klockan på halv två på morgonen för att hinna duscha och packa. Klockan tre gick taxin till Arlanda. Hade redan checkat in oss via internet så att lämna in väskorna gick smidigt. Frukost fick intas på flygplatsen innan vi gick igenom säkerhetskontrollen. Tiden gick förvånandsvärt smidigt. Rätt som det var satt vi på flygplanet mot Paris. Barnen kollade in hur planet lyfte och sedan la de sig tillrätta för att sova. Väckte dem till frukost på planet och sedan somnade de om igen tills det var dags att landa. I Paris spenderade vi 6 timmar denna gång. Trodde att det skulle bli riktigt hemskt och långtråkigt men det gick faktiskt bra. Vi vilade en stund och sonen tittade på film på laptopen som fick följa med. Sedan gick vi runt och tittade och åt lite. Eftersom det är säkerhetskontroller överallt så tog vi oss inte så långt runt flygplatsen. Sedan var det dags. Barnen följde schemat som på första flyget vilket var jätteskönt. Barn runt i kring oss grät, skrek och klättrade överallt medan våra sov. Marockos kontroller gick snabbt och smidigt denna gång och sedan kom vi äntligen ut för att bli mötta av ett par farbröder till barnen, Omar och Mouhammed. Det var så skönt att se dem. Från flygplasten tar vi oss alltid med tåg. Det är smidigt och Mouhammed arbetar på tåget så vi åker gratis. Efter cirka 45 minuter på det ena tåget ska vi bara byta. Av med väskorna och stå och vänta. Mouhammed går iväg, inte ovanligt eftersom det är hans arbetsplats men rätt som det är ser jag sonen springa iväg och förstår att han springer efter Mouhammed. Ett par minuter senare kommer tåget!! På med väskorna och på med dottern, men vart är sonen?? Min man står och tittar ut genom dörren medan tåget börjar att gå. Omar lugnar oss och säger att han är med sin farbror. Maken försöker att ringa och få tag på dem för att få det bekräftat. Långa minuter var det innan vi hade det ok att de var tillsammans. Senare visar det sig att Omar hade haft koll på att Mouhammed väntade in sonen när han sprang i väg och hade sett att de fått kontakt med varandra. Det hade jag inte sett och maken hade inte sett att sonen sprungit iväg alls. Sonen och Mouhammed hade missat tåget men tog därefter ett senare. Sonen ringde upp och berättade att han var ok men fick samtidigt veta att vi varit fruktansvärt oroliga. Många tankar hann svischa förbi och jag kan fortfarande känna mig illamående av tanken.
Väl på stationen blev vi mötta av Moustapha som kör taxi. Han hämtade upp oss för att ta oss hem. Hemma blev vi så klart varmt omkramade av farmor, farfar och faster Fatima. En timme senare dök den förlorade sonen upp och vi fick lite mat i oss innan det var dags att krypa till kojs. Vi hade då varit vakna i nästan 20 timmar.