Nu börjar vardagen ordentligt. Jag har jobbat i tre veckor och är redan slutkörd. Men jag är inte ensam märker jag. Jag tror det är kombinationen av att det fortfarande är småvarmt ute och att få en strukturerad dag. På måndag börjar barnen skolan igen. Det ska åtminstonde bli skönt. Då får de riktiga sovtider och måltider framförallt. Det har nog varit lite si och så med det när de har varit själva hemma.
Samtidigt tycker jag om vardagen. Det som gör att allt är sig likt. Mina tankar går ofta till en mycket god vän som har drabbats av cancer och självklart hans fru. Tänker ofta på dem och deras barn. I och med det arbete jag har så träffar jag ofta människor med cancer men det har tack och lov inte hamnar mig nära förrän nu. Vi ses inte ofta men det är en barndomsvän som oavsett hur ofta man träffas finns nära hjärtat. Jag ber om att det ska gå bra men samtidigt är jag livrädd att det inte ska göra det. För med honom skulle en del av min historia försvinna och hans framtid och framgångar och lycka vilka jag gläds åt mer än han säkert anar.
Vardagen är ett tecken på livets lugna gång. Inga höga vågor eller djupa dalar. Det bästa är att leva här och nu och njuta av varje dag och inte skjuta upp något i framtiden. Här och nu för mig är att damma lite vilket gör att min man gläds åt det jag har gjort och därefter ska vi njuta av kräftor och en härlig lördag.
