Trötthet

Idag slog tröttheten till. Den kommer och bråkar med mig ned jämna mellanrum. Och den har till och med ett eget namn i sjukhusvärlden. Fatigue. ... Även fast jag sov bra i natt så är jag helt energilös. Huvudet är piggt och vill göra en massa saker. Men kroppen är otroligt seg. Blir irriterad på tröttheten. Barnen märker också av den och brukar då vara extra gulliga. Så för att göra något ändå så gjorde vi picknick utomhus med filt och grill. Jag kunde sitta stilla och få solljus och barnen kunde busa. Tröttheten har inte försvunnit men jag har fått en härlig stund med mina barn.  Till och med tog vi oss upp på ett mindre berg. Att jag tog bilen två minuter och parkerade bredvid berget spelar mindre roll.

Slalom

I flera veckor nu har dottern åkt slalom på förmiddagen innan hon ska till simträningen. Hon borde vara helt slut i benen. I slalombacken har solen lyst. Helt uthärdligt. Värme har spritt sig från eldstaden och vi har avslutat med en god fika efteråt. Varm choklad och smörgås. Sonen har inte velat ansluta sig och dottern väljer att åka själv då hon tycket det är så roligt. Men snart kanske sonen känner att han får sällskap av sin syster som nu klarar familjebacken. Roligast vore det om jag kunde åka med. Funderar på hur man ska kunna lära sig sitski men jag är lite feg för nya saker. Men det kanske kommer....

Simning

Det är roligt att se dottern bli allt bättre på att simma. Crawltagen blir säkrare för varje gång. Idag är det livräddningsvecka och klädsim. En favorit hos dottern. Ska bli intressant att se vilken idrott som hon fastnar mest för eller om hon blir som sin mamma, lite bra på allt

En underbar söndag!

Med barnen i bilen åkte vi till Flottsbro för kanske sista chansen i backen. Dottern hade skidskola och sonen åkte på själv. Han har blivit riktigt duktig.  Dottern har blivit en riktig hejare hon med. Solen sken och det var lagom kallt för att kunna sitta ute. Mys på hög nivå!♥

Jag vs kroppen

Här försöker man vara hurtig och resa kommunalt. Vad får man för det? Hur ont som helst kan jag lova. Ser ut som en stelbent farbror när jag tar mig fram. Kan inte annat än skratta åt eländet. Ser nu så fram emot att få min nya kontorsstol! En liten specialare som kanske kan göra att inte ryggen bråkar lika mycket.
Tur jag har underbara förstående barn när kroppen inte vill som jag vill. Hade dessutom tänkt att jag och grabben skulle gå på gym och träna ihop för att kunna göra något tillsammans. Jag kan ju inte direkt springa ute i skogen med honom. Men då är han för ung för att få vara på gymmet. Jag hade tänkt mig att vi kunde motivera varandra. Han behöver konditionsträna pga sin idrott och jag behöver träna generellt. Det bästa hade varit om vi hade kunnat gå på gymmet medan dottern är på sin dans eller simning. Men men. Nu får jag hitta på något annat. Vill inte träna själv, där är haken......
Finular vidare. Vill vill vill!

Små känningar

Börjar känna av min friska höft. Den får bara inte lägga av. Vänsterbenet är så opererat och stelt så det har jag ingen användning av. Skulle höger ben paja kan jag inte gå i trappor..... Så höften måste bara hålla. Känner att jag ignorerar det allt jag kan och hoppas att det är mjukdelarna som bråkar. Lyckan är dock att jag nu är beviljad en arbetsstol från Försäkringskassan. Äntligen ska jag få sitta perfekt och ha möjlighet att byta ställning till nästan stående. Jippi! Alltid något bra som kommer med det onda. Gnäll lite och skratta resten av tiden. Det fungerar för det mesta. Livet är ändå underbart!

Vart är kroppen på väg?

Sakta men säkert har ryggen gnällt, axeln piper och höften grymtar. Vet att jag har under en period stressat massor. Får inte stressa. Kroppen slår bakut, det vet jag. Men det är svårt att inte stressa, att inte jobba över. Vill ju så väl. Har en tid känt mig trött och hängig. Börjar inse att det kanske är ett skov på gång. Var till husläkaren pga hjärtklappning. Blodtrycket har höjt sig och jag inte direkt en låg vilopuls. Läser på nätet att det kan bero på en infektion i kroppen. Så var man där, skovet kommer. Vare sig jag vill eller inte. Sedan jag bytte sjukhus har inte läkarna direkt brytt sig. Jag ska ju ha en "lindrig" sjukdom. På papperet i alla fall. Börjar ångra att jag bytte. Jag fick ju en så bra läkare men jag ville slippa de långa resorna. Det är inte så kul att bo söder om Stockholm och ha läkaren norr om Stockholm. Vet knappt nu när jag var till läkaren sist. Vill dit och bli kollad! Hittade en jättebra husläkare. Så ska han bli chef och inte ha patienter. Min tur just nu. Jag är beroende av bra läkare som kan skriva bra intyg och som kan se till att behandlingen blir optimal. Känner att kroppens malande tar ut energi och det går ut över barnen. Vill inte vara arg och snäsig. Men jag blir så ändå. Kroppen tar över. Försöker kompensera med att vara närvarande på dagarna och tala om hur mycket jag älskar dem. På kvällarna vill jag bara vara ifred. Kroppen säger ifrån när deras tunga kroppar vill luta sig mot mig. Vill egentligen också kramas, men kroppen orkar inte. Den protesterar. Men jag är ändå här. Och det får ändå vara det viktigaste. Just nu!