Söndag

Idag har det varit en typisk söndag. Suttit mest hela dagen vid köksbordet och tagit hand om veckans post, betalat räkningar, felanmält både det ena och det andra. Inte att förglömma mina listor. Det är både sonens veckoschema och veckans matsedel som ska skrivas ner på papper och upp på kylskåpet. Tack och lov för cortisonet som ger mig lite extra energi. Men nu är jag äntligen frisk nog att köra igång med den normala medicineringen igen.

Jag tog en lång dusch som belöning att jag har fixat allt och vad händer när jag är klar, jag vadar i en cm vattenpöl på golvet. Så det var bara att rensa avloppet. Hade hoppats att maken skulle göra det men han har nog förträngt det och hoppades väl att jag skulle göra det. Vilket jag nu blev tvungen att göra.

Tog sedan en powernap. Jag är så dålig på det. Att vila på dagen menar jag. Jag lägger mig men hjärnan går i ett och planerar och funderar. 20 min hade jag ork att ligga. Har säkert glömt hälften av vad jag kom på att jag var tvungen att göra men men.

Fortfarande snö ute. Någon sa att det har legat sedan den 20 november. Det skulle inte förvåna mig för jag vet att snön kom tidigt. Den sista tiden har det varit både skönt nollgradigt och iskallt minus 20.

Imorgon ska jag ta sonen till en öron,näsa, hals läkare. Han är förkyld igen (verkar det som) och hostar men han vill träna fotboll så det måste undersökas. Han fick spela cup igår vilket han tyckte var underbart kul eftersom han hade missat den i julas. Han körde lite astmamedicin så gick det bra. Och nu kom de på tredje plats. Semifinalen spelades mot deras kompisar i samma lag så det blev lite svårt vem man skulle hålla på. Vi peppade båda lagen lika mycket från läktaren. Det är en ny cup på lördag så det gäller att han blir frisk och inte sämre. De får väl ta prover på honom i morgon så att han inte har streptokocker igen. Vet ju att det kan gå illa om man tränar hårt med en förkylning i kroppen. Så det är verkligen en balansgång just nu. Och eftersom han har astma så vet man inte riktigt vad som är vad. Nästa vecka har de sportlov. Men vi jobbar båda så det blir inget speciellt för barnen. Måste bara se till att det finns matlådor hemma denna vecka så att grabben kan ta lunch. Bäst att börja steka på lite pannkakor!

Frustrerad

Känner mig kaotisk. Sonen har börjat bli förkyld igen och på lördag ska han spela cup. Något som han ser fram emot jättemycket. Så jag håller alla tummar och tår att han kan göra det. Blir orolig när jag hör honom börja hosta igen och nysa. Jag var och köpte vitaminer och immunstärkande till honom så jag hoppas vi kan klara det. Åtminstonde att han får vara med på en cup. Det är en cup nästa lördag också.

Sedan går jag och är vansinnig på jobbet. Upplever att det ställs förväntningar på mig om saker som jag ska göra och att ilska vänds mot mig att jag inte har gjort det de har förväntat sig. Problemet är att jag inte har vetat om att de förväntar sig action från mig. Det är utomstående personer, inte kollegor och de har tydligan haft kontakt med en kollega och sedan har informationen inte gått vidare till mig ska faktiskt ska agera och utföra handlingen. Snacka om irriterande. Och så får jag stå till svars till en högre chef på en annan avdelning bara därför.

Igår var jag på ett Al-Anon möte och det kändes skönt. Jag behövde det. Det var så mycket som snurrade och jag måste lära mig att släppa taget och inte ta ansvar för vad andra gör eller inte gör. Mamma har haft en down period och jag känner viss oro men där inser jag att jag inte kan ta ansavr för henne och att jag är duktig på att lämna tillbaka till henne. Och hon tar själv ansvar, vilket är jättebra. Men jobbet måste jag lära mig att hantera och visa mina gränser att jag inte accepterar att jag blir körd med. Men det är svårt, jättesvårt!

Mirakelmedicinen Cortison

Nu har jag snart ätit cortison i en vecka. Eftersom jag har varit förkyld och hostat så har mina vanliga mediciner inte varit tillåtna, vilket som resultat blir att jag mår fysiskt sämre. Framförallt protesknät bråkar. Det är antagligen en massa inflammationer i mjukdelarna runt om så det känns verkligen som om det inte har spelat nån roll att de har satt in en protes.

Tillbaka till miraklet! Läkaren skrev ut en treveckors kur med cortison så att inte min kropp ska braka ihop. Åt en sån kur  i somras efter att jag hade hamnat i ett jätteskov efter höftoperationen för drygt ett år sedan. Men det är då jag inser att jag inte varit så jättebra innan heller. Vaknade bland annat klockan 7 i morse. Utvilad!!! Fattar det kanppt själv. Och då inser jag hur mycket min vila får ta stryk när min kropp inte är fullt ok. Jag brukar sova till minst 9 på helgerna för att jag inte ska vara sjukt trött. Nu är klockan halv 8 och jag har gjort gröt och ännu inte tagit mina vanliga smärtstillande. Synd att man inte kan gå på cortison jämt.

Men det är skönt att få en frisk period även om perioden är kort så njuter jag i fulla drag!

Personlig utveckling

I onsdags vara jag på ett Al-Anon möte för första gången. Jätteintressant och bättre än jag trodde. Jag har lovat mig själv att gå 10 gånger innan jag säger något så att inte mina synpunkter kommer från ett förutfattat synsett. Jag valde att gå på mötet istället för att vara med på jobbets fest. Festerna på jobbet brukar vara roliga. Inga dricker speciellt mycket och det handlar mest om att umgås och äta god mat. Precis som det ska vara med andra ord.
Men nu valde jag mig själv och det var skönt och väl behövt. Övade faktiskt på det igår kväll också. Många gånger på kvällen så tänker jag att jag skulle vilja se en film men väljer att inte göra det på kvällen utan väntar till ett bättre tillfälle. Igår kväll kom jag på mig själv och undrade stilla när detta bättre tillfälle skulle komma. Är jag dessutom säker att jag får vara med om ett bättre tillfälle? Jag lever ju här och nu. Har jag otur får jag inte vara med om ett bättre tillfälle. Så igår såg jag till att stänga tv:n och titta på filmen som jag ville se.

Jag såg Eat, pray and Love. Det var helt underbar. Inte lika bra som boken men den var bra och tänkvärd. Det är lite sånt jag behöver. Men jag är orolig att jag som vanligt blir "frälst" och sedan går jag över till gamla vanliga kängor. Men om jag nu håller på att gå 10 gånger på Al-Anon så kanske jag kan hålla det jag har bestämt!

Att jobba med mig själv och få en positiv personlig utveckling!

Från att vara anhörig till att bli en egen person

Igår var jag på återbesök för anhörigprogrammet i Vingåker. Det var kul att träffa de andra igen och det var intressant att titta på min målformulering som jag inte hade tagit upp sedan jag skrev den. Men faktum var att jag har gjort en hel del. Men som vanligt kanske ändå glömt bort mig själv och framförallt mig och min man som par. Det svåra i att be någon vara barnvakt för att vi ska få göra något tillsammans. Och att jag, när jag var sjuk, faktiskt vabbade för barnen som också var sjuka istället för att tänka på mig själv och få vara sjuk medan maken vabbar. Hmmm. Intressanta tankar.

Jag insåg också att jag har vuxit upp i en miljö där tanken varit att man ska strunta i sig själv och tänka på andra. Så fel det kan bli. För om jag sköter om mig själv så ger ju det ringar på vattnet och så mår alla runt mig bättre också. Jag ska vara bättre på att sätta gränser men det gäller även mig själv. Jag är otydlig med mig själv att sätta gränser och tänka efter vad jag behöver och vill. Inte konstigt att jag inte kan sätta gränser gentemot andra då.

Sakta men säkert ska det bli bättring. Det innebär också att jag inte ska tycka synd om mig själv för att jag är sjuk. Jag gör det bästa utifrån min förmåga här och nu.

Underbar vinterdag

I går föll snön som om den aldrig gjort annat. Kaos talades det om i Stockholm. Barnens skola stängde eftersom det inte kom tillräckligt med lärare. Busstrafiken ställdes in och flera kollegor fick stanna hemma. Men idag vaknade jag av en klar strålande vinterdag. Solen sken från en klarblå himmel och snön gnistrade. Snabbt bestämde jag mig för att vi skulle åka iväg till Visättra och åka skridskor. Barnen i alla fall. Jag vågar inte ställa mig på ett par skridskor även fast jag har varit duktig. Jag har för många proteser att vara rädd om och genom dem en alldeles för dålig balans. Först fick barnen åka en timme inomhus. Där är det bättre för mig för där jag kan sitta. Sedan åkte de en halvtimme utomhus. Planen utomhus är större och konstfrusen så man kan åka där allt för jämnan. Barnen tyckte det var jätteroligt. Väl hemma fick det bli uppvärmda matlådor med korv och makaroner.
Sådana här dagar märks det att min kropp inte klarar av mer än en viss mängd energiåtgång. För jag har inte orkat laga varken lunch eller middag idag. Kroppen blev helt slut av utevistelsen. Huvudet är inte ett dugg trött men kroppen har gjort sitt. Det blir uppvärmd risgrynsgröt till middag. Helt ok.
Jag har njutit av den här dagen och jag önskar det var fler lediga dagar på veckan så jag skulle kunna både göra saker med barnen och alla måsten som att städa, handla etc. Nu får tvätt ligga i veckor tills jag får energi att ta hand om det. Jag prioriterar barnen och att vara med dem. Det går alldeles för fort för dem att växa upp så det är lika bra det. Ingen har dött av att ha det stökigt, dammigt och kläder i en hög i stället för i garderoben :)

Tung dag

Ingen sovmorgon idag fast jag så väl hade behövt det. Jag har sovit bra i natt och det var skönt men jag hade behövt sova ut. Dottern hade en inbokad tandläkartid vid halv nio och med tanke på alla dragningar av tänder hon har behövt göra senaste året så var det bara att ge sig iväg. Tänderna såg bra ut men jag bad att de bokade in henne om 6 månader igen eftersom hennes små hål har utvecklats så snabbt. Från en bra karieskontroll till ett litet hål som penslats som sedan gett tandvärk till att tanden får dras pga infektion.

När vi var klara hos tandläkaren åkte vi till blomsteraffären och köpte tre handblommor. Det är Ninas begravning idag och vi valde rosa blommor till henne. Begravningen är kl 14 i Ropsten och sedan är det fika efteråt. Jag hoppas jag håller mig hyfsat pigg. Vi ska ta bilen dit så att vi lätt kan åka när vi vill. Det känns som om det kommer att bli en tung begravning. Jag sörjer dock inte Nina på samma sätt som Marcus. Men å andra sidan så var Marcus min sambo i 7 år och vi var vänner alla år därefter. Nina och jag har bara känt varandra i 7 år. Så det är klart att det inte är samma. Men det kommer att vara tungt för det. Nina var en vän som kommer att vara saknad. Jag hoppas så att det kommer att gå bra för hennes yngsta dotter.

Nu ska jag bara genomlida den här begravningen så är jag klar att börja 2011 på ett bra sätt. Inte för min infektion nu är en bra början. Men det kanske är kroppens sätt att tala om för mig att ta det lugnt.

Supersjuk

Idag var vi till läkaren igen. Jag vaknade med 39.3 i temp och grabben hade fortfarande 38 sedan igår även fast han nu äter sin tredje kur penicillin. Dottern nämnde på morgonen att hon hade lite ont i halsen så jag bokade in oss alla tre till vårdcentralen. Vi fick tid kvart över tio och vid 9 fick jag väcka grabben. Ovanligt. Han brukar inte sova så länge, dvs aldrig någonsin. Väl hos läkaren så gick det i speedway fart. Trots att han hade oss tre inbokade samma tid så han borde rimligtvis ha gott om tid för oss. Grabbens symtom sa han var vanligt = inga problem att han har feber.  Mig och dottern tittade han bara i halsen. Han kände inte på halsens körtlar och tog inget streptokockprov. Sedan skrev han ut penicillin till mig och dottern. För mig kändes det bra att få penicillin för jag hade jätteont i halsen och ordentligt med feber. Men dotter har ju varken feber eller synligt i halsen. Så henne borde han ha tagit prov på tycker jag.

När vi väl kom hem så var det sängen för mig. Tempen steg till 39.9 så det var bara att knoppa in. Barnen fick order om att sköta sig och inte bråka. Hade ingen bra röst, jätteont i halsen och ont i huvuet. Helt urlakad. Maken kom hem efter en snabb sväng till stan med sina kompisar. Sedan fixade han middag åt sig och barnen. Jag stängde tv:n redan kl 21.00. Febern försvann på kvällen och glad var jag för det. Det är en tuff dag imorgon och jag behöver all energi som jag kan få.

Sjukt igen

Vaknade igår av att huvudet var tyngre än vanligt och meddelade maken att jag blir hemma. Jag har hostat lite grann men är så hes så jag borde vara tyst. Skulle till att väcka barnen och kände att sonen var lite varmare än vanligt. Han har haft världens hosta i ett par dagar men han har astma i botten så det är inget konstigt. Tog tempen på honom för säkerhets skull, 38.8 så det var bara för honom att vara hemma också.
När jag ringde till vårdcentralen trodde jag att jag skulle få en tid på förmiddagen. Jag ringde tio över 8 (de öppnar 8) och fick en uppringningstid halv 9. Så jag var inte direkt sen att ringa. 13.50 fick vi tid! Det tyckte jag inte var bra nog så jag tog sonen till närakuten. Där var vi inne på en timme och träffade en underbar läkare som tog våra symtom på allvar och kollade av oss. Sonen fick besked att han hade halsfluss igen. Tack och lov med denna underbara läkare så fick han en ny penicillinsort så nu ska han väl ändå bli frisk. Jag hade "bara" virus men jag var ren i lungorna och det var det bästa. Svininfluensa triggar dock i bakhuvudet. Det värsta är ju att nu får jag inte ta mina mediciner som håller mig i schack. De vanliga smärtstillande går bra men de lindrar ju bara symtomen och inte orsaken. Hoppas nu att jag blir frisk snabbt så att det inte går över från virus till att bli bakterier och därmed en längre återhämtningstid.

Vårdcentralen avbokades snabbt. Och resten av dagen ägnades åt att tycka lite synd om mig.

Ingen träning idag blev det heller. Men jag var iväg till sjukgymnasten för att testa min handstyrka. Jag har sedan i höstas känt att underarmarna har domnat bort trots att jag inte ligger på armen. Jag har också känt att handstyrkan har minskat. Jag som alltid har varit jättestark har nu svårt att få upp en burk. Testresultaten var inte heller de bästa. De var helt ok. Lite under normalgenomsnittet men jag har för mig att jag alltid legat över. På höger var jag stark men blev snabbt svag. På vänster var jag mer jämnstark. 224 var det bästa värdet på höger och 147 tror jag det var på vänstern. Sjukgymnasten ska leta fram tidigare resultat i arkivet så då får jag se vad hon får fram. Måste be läkaren remittera mig så de får utreda varför jag tappar styrka. Jag har ju inte ont i armarna så det finns ingen självklar anledning till att jag försvagas.
Läkaren nämnde vid förra besöket att det kan vara brist på B-vitamin. Men nu har jag varit noga med att äta frukt och grönsaker och tillskott på B-vitamin. Naglarna känns helt ok så det borde inte vara orsaken. Eller så har det varit det. Vi får väl se vad som händer.

Volvon!!

Hämtade volvon från verkstaden igår. Usch vad det sved i plånboken. Nästan 7000 för det lilla de gjorde. Det var vindrutetorkarmotorn som gått och det var den som kostade. BLÄ! De servade bilen också och lagade låset så det var iofs en del som de gjort men mycket pengar är det. Såg i noteringen att bilbatteriet var dåligt men det var inga problem när jag skulle åka därifrån eller efter den stått på jobbet hela dagen.

Mamma kom idag på eftermiddagen med tåget. Hon hade bestämt att hon inte skulle sova över utan åka hem på kvällen. Tur var väl det. Hon ska alltså ta volvon med sig och när vi skulle gå till affären gick vi förbi volvon för att hämta serviceboken och sedan gå förbi nya bilen så att hon skulle få se den. Tro inte på 17 att volvon är helt död. Inget batteri överhuvudtaget. Hur gick den från ok till död? Och självklart idag när mamma ska köra hem den.
Vi hade ätit middag först och sedan var vi och handlade. Därefter bestämde mamma sig för att åka direkt utan fika eftersom vi blev nu tvungna att kabelstarta bilen. Fram med den nya bilen och hur gör man då blev frågan????

Som tur var kom en snäll farbror och hjälpte oss. Kvinnor i nöd får hjälp bäst helt klart. Han ställde dit sin egen bil och satte dit kablar och volvon startade i ett nafs. Lite orlig var jag att mamma skulle få ett motorstopp bara för att hon aldrig får det annars. Visade mamma hur lätt det är att byta batteri i volvon och sedan åkte hon. Tack och lov kom mamma fram som hon skulle. Nu blir det bara för henne att byta batteriet och lite i taget enligt anmärkningslistan. Bilen ska besiktas i mars så jag håller tummarna att den går igenom i år också.