Vart är kroppen på väg?

Sakta men säkert har ryggen gnällt, axeln piper och höften grymtar. Vet att jag har under en period stressat massor. Får inte stressa. Kroppen slår bakut, det vet jag. Men det är svårt att inte stressa, att inte jobba över. Vill ju så väl. Har en tid känt mig trött och hängig. Börjar inse att det kanske är ett skov på gång. Var till husläkaren pga hjärtklappning. Blodtrycket har höjt sig och jag inte direkt en låg vilopuls. Läser på nätet att det kan bero på en infektion i kroppen. Så var man där, skovet kommer. Vare sig jag vill eller inte. Sedan jag bytte sjukhus har inte läkarna direkt brytt sig. Jag ska ju ha en "lindrig" sjukdom. På papperet i alla fall. Börjar ångra att jag bytte. Jag fick ju en så bra läkare men jag ville slippa de långa resorna. Det är inte så kul att bo söder om Stockholm och ha läkaren norr om Stockholm. Vet knappt nu när jag var till läkaren sist. Vill dit och bli kollad! Hittade en jättebra husläkare. Så ska han bli chef och inte ha patienter. Min tur just nu. Jag är beroende av bra läkare som kan skriva bra intyg och som kan se till att behandlingen blir optimal. Känner att kroppens malande tar ut energi och det går ut över barnen. Vill inte vara arg och snäsig. Men jag blir så ändå. Kroppen tar över. Försöker kompensera med att vara närvarande på dagarna och tala om hur mycket jag älskar dem. På kvällarna vill jag bara vara ifred. Kroppen säger ifrån när deras tunga kroppar vill luta sig mot mig. Vill egentligen också kramas, men kroppen orkar inte. Den protesterar. Men jag är ändå här. Och det får ändå vara det viktigaste. Just nu!