Pratade med min man igår. Det kändes skönt. Skönt att höra hans röst. Det har gått nästan en vec a sedan vi hördes vid senast. Saknar honom ordentligt. Det blir sällan telefonkontakt när det är så jättedyrt för honom att ringa och samma här. Lite motstånd känner jag också att prata arabiska eftersom det inte är min man som svarar. Men det gick bra igår. Jag är nog hjälpt av att vi nyligen har varit där och jag har fått fräscha upp min arabiskahjärna.
Kollade av hur mina svärföräldrar mår. Svärfar har ju brutit benet men mår bra. Han har nu kryckor och åker rullstol i bland. Svärmor är det värre med. Hon har fått börja med cytostatika. Det "kanske" är cancer. Det är det fascinerande med Marocko. Det får inte veta diagnoser eller så håller de diagnosen hemlig för anhöriga. För hur kan man "kanske" ha cancer. Antingen har man det eller inte. Jag har misstänkt länge att hon har cancer men nu misstänker jag att hon har en spridd cancer. Tydligen räcker inte strålning utan hon får tabletter. Järnbrist har hon också fått men mot det har hon fått medicin. Min svägerska berättade att hon var alldelels gul. Jag kan ju se framför mig att det inte bådar gott. Gul = levern som strejkar.......
Det känns skönt att min man får vara där i fem veckor nu och umgås med sina föräldrar. Man vet ju aldrig, framförallt när hans mamma är så sjuk. Jag hoppas på många år till men samtidigt kan detta vara sista sommaren som vi ser henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar