På väg med dottern till dansen. Hon är överlycklig. Hon älskar dansen och det är snart uppvisning. Är på väg in i lokalen när hon ska lämna över mobilen. Med panik i ansiktet frågar hon om jag har tagit den. Paniken växer även inom mig. Jag har inte fått den och hon hade den i handen när hon klev av bussen. Börjar gå tillbaka mot busshållplatsen. Dottern springer före. Hon kommer tillbaka storgråtandes i panik. Jag går till busshållplatsen men ser den inte. Det är bara att gå sakta samma väg och titta noga. Rätt var det är gråter dottern fram att hon har hittat den. Mobilen har halkat ur fickan och ligger i gräset. Den ledsenhet som dottern visar får mig själv att vilja gråta. Och en stor tacksamhet till min högre makt att vi hittade den så hon fick tillbaka glädjen. Inget sårar ett mammahjärta mer än denna ledsenhet och panik som man inte kan fixa. Även om man vill. Så lika stor är glädjen över att det till slut ordnade sig. Vill inte ens tänka tanken hur vi hade mått om vi inte hittat den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar