1 november 2010

Bland det första jag fick veta när jag kom hem var att min före detta sambo och äldsta vän, som jag visste hade recidiv på sin cancer, nu gått så långt att han var inlagd på ASIH. En nackdel med det yrke man har att man vet för mycket. Att bli inskriven på ASIH är inte positivt många gånger. De tar ju bara de svårast sjuka. Jag ringde snabbt upp så jag kunde åka och hälsa på honom.
Han hade syrgas och var väldigt förändrad. Jag hade med kameran och fotograferade. Men han var väldigt pigg så jag har stora förhoppningar att han komme kunna leva på ett tag till.
Det var roligt att få träffa hans mamma som var där och hans barn och fru så klart. Mysigt att prata minnen som vanligt. Det var ju bara i höstas som vi var hemma hos honom. Då visste de inte att hans metastaser hade spridit sig så mycket som de gjort. Nu har han metastaser i lungor, njurar, ljumse och lymfkörtlar. Jag håller alla tummar och tår men det känns jobbigt.

Underbar kärlek i livets slutskede